"Fan också, dom skjuter!!"

Det är en fin höstdag där solen lyser och frosten ligger som silver på backen. En perfekt dag för en mysig hundpromenad och lite träning/aktivering. Jag känner mig pigg och motiverad till att få en träningsstund med min vovve. Det var så längesen sist då jag inte varit hemma i byn så mycket den senaste tiden. Max är också uppspelt och glad att få komma ut. Vi förbereder oss med klicker och godis i fickan för den uppvärmande promenaden. Vi tänkte gå en kort vända ner till skogen och älven, är så mysigt där nu under hösten. Inte ett ont anande om vad som skulle ske hade vi promenerat halva sträckan och kommer in på kurvan som börjar leda hem. "PANG!!" sa det och svansen försvann genast mellan benen på Max. Nåja, tänkte jag. Det är ju älgjaktstider så vad hade jag väntat mig. De skjuter nog bara en eller två gånger så är det bra sen. "PANG!!" och "PANG" igen. Fan också, säg inte att dom är på skjutbanan och skjuter. Max kryper ihop och tar sats för att dra iväg. Van som man ju faktiskt är så är jag beredd, håller emot och tar tillbaka honom till mig och ber honom sitta ner. Vilket faktiskt fungerar om än motvilligt, men han sitter ner och kollar på mig med den där blicken som blir mer och mer panikslagen.

Jag hade tänkt stå där en stund och vänta tills lugnet skulle infinna sig men jag inser snabbt att det inte är någon större idé. De skjuter och skjuter och verkar inte vilja sluta på ett bra tag. Så jag vet att den här promenaden som skulle bli en snabb och rolig rastningstur kommer bli en otroligt lång, besvärlig och tålamodsprövande psykisk kamp. Inte alls den typ av träning vi hade planerat. Men för all del, det är lördag och idag anser jag mig faktiskt ha all tid i världen att ge till min lilla vovve. Så med ett djupt andetag och ett glatt humör så fortsätter vi våran promenad, fast lite annorlunda den här gången. Max anser att vi ska ha plattan i mattan och dra hem på stört men eftersom det är jag som håller i kopplet så blir det inte så. Jag tar två steg fram och Max är redan flera meter före (kan tillägga att jag har ett ganska långt koppel). Men så stannar jag, håller emot, vänder mig om och tar ett steg åt andra hållet. Max kommer motvilligt med utan att dra, då vänder vi tillbaks åt rätt håll igen. Så fortsätter vi hela vägen genom skogen, går i cirklar sakta men säkert framåt. Två steg fram och ett tillbaks. Skjutandet fortsätter men inte lika tätt som i början så det blir fler och fler steg framåt. Så till slut har vi tagit oss hem på gården och Max är genast mycket gladare. Det har varit uppehåll i skjutandet en stund så jag tänkte att vi är ute en stund och hittar lugnet innan vi går in. Max blir busig och börjar rulla sig i det kalla gräset och det är så skönt att se han glad igen.

Men glädjen försvann lika fort som den kom, ett "PANG" hördes igen. Nu ville Max in, men jag tänkte inte alls släppa in honom i det läget. Så vi gick till vedboden som han annars alltid tycker så mycket om. Vedträn är en av dom saker han tycker om bäst. Det krävdes några försök till busande innan han kunde koppla av och busa med mig. Jag lyckades faktiskt få tillbaks lite glädje, men när det hördes skott igen så tog han vedträt i munnen och skyndade till bron. Här ute var det fasen inte säkert än.

Nå men vi gick till garaget och dumpade vedträt i vedkorgen och gick på uppdrag att hämta en till. Då släppte det och Max blev mer eller mindre sitt vanlig jag igen och jag bad till gudarna om att ingen skulle skjuta precis just då. Det gjorde ingen heller och jag kunde gå in tillsammans med en glad hund igen.

Så här brukar våra promenader ofta bli, speciellt under sådana här tider. Nu undrar säkert nån varför jag är så dum så jag går i skogen under älgjakten. Men eftersom vi faktiskt mer eller mindre bor i skogen så spelar det inte så stor roll vars man går. Det hörs lika mycket ändå. Men det är under vintern och sommaren som det är värst. Smällare, raketer, och åska är det som ställer till störst med problem. Åskan går ju inte att kontrollera, flygplan (som nångång sprängt ljudvallen och därför har ju alla flygplan blivit hemska) och skjutandet under älgjakten är väl inte heller så mycket att göra åt. Men smällare och raketer borde inte få finnas över huvudtaget, så mycket skräck och elände som det faktiskt ställer till med. Den här promenaden idag var väldigt lindrig jämfört med hur den kan vara och brukar vara. Det är inte alltid man har tid att göra som jag gjorde idag och då måste man antingen bli släpad av eller bära hem en 25-30 kilos hund. Om man har otur varje dag. Dessutom är det inte jag som blir mest drabbad av det här, utan det är mina stackars föräldrar som faktiskt tar hand om min hund den mesta av tiden som får stå ut med det här. Dom har nog varken tid eller lust att göra som jag så alternativet för dom blir ju då troligtvis att bli hemsläpad av en hund i panik.

Men jag måste ju bara säga att hundar är väldigt fina djur som man skulle kunna lära sig en del av ibland. Märkte tydligt idag hur hundarna faktiskt kan leva i nuet och inte tänka på det som varit. Att kunna se Max så där glad igen när han bara någon minut tidigare haft panik gör att man inser att det inte är någon idé att hålla på nojja om saker som kanske kommer att hända för att det en gång ha hänt. Skit i det som hänt förut och gå vidare, jag och Max vi tar en sak i taget.

Sen vill jag bara säga till alla er som tänkt skjuta raketer. Om ni nu måste göra det så snälla gör det klockan tolv på nyårsafton och på ett ställe som inte innebär att ni skjuter ovanför folks hustak. Låt inte era barn få tillgång till raketer och smällare, det är inte ens lagligt. Om alla enbart skulle skjuta klockan tolv på nyårsafton så skulle alla kunna vara beredda på det. Men det kan vi inte idag, så snälla bry er lite om andra människor och djur. Det skulle ge så mycket glädje till många andra.

Tack för mig :)