Jag tänker inte ställa upp den här sommaren
Så kom plötsligt dagen som jag inte hoppats skulle komma. Dagen då jag skulle välja att säga upp mig från rehab, då det inte längre kändes värt att kämpa för att behålla vår strokeenhet. Det hade varit på gång länge men jag ville egentligen inte ge upp och tro att det inte längre skulle gå. Hoppet var att vi skulle få ihop det, att det på något mirakulöst sätt skulle komma fram en lösning, om vi bara orkade hålla ut länge nog. Såklart optimistiskt att tänka så men det var ett måste för att orka kämpa sig vidare. Alla visste nog innerst inne åt vilket håll det var på väg, ingen personal fanns i sikte och bara fler och fler som försvann. Många som har jobbat hela livet och går i pension, en del väljer en ny väg i livet eller flyttar vidare någon annanstans. Det är så livet är och alltid har varit.
För er som vill veta hur allt det här började kan läsa mitt tidigare inlägg När personalen blir objekt. Jag hade börjat komma tillbaka till att trivas med mitt jobb trots en hög belastning och brist på personal. Men mardrömmen började smyga sig tillbaka igen, det började pratas om en ny hopslagning av våra avdelningar, det fanns helt enkelt inte personal som kan lösa alla tomma rader på schemat. Pratet blev till informationsmöten och oron började krypa fram igen, kanske behövde jag börja tänka ut en reservplan, för skulle jag verkligen orka en gång till? Att en tredje gång slängas in i något som jag inte klarar av att hantera. Jag började fundera på vad jag egentligen vill, skulle jag börja plugga igen, byta jobb eller varför inte helt och hållet byta yrke. Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader, men det blev ingen hopslagning. Kanske började hoppet sakta komma tillbaka, kanske skulle vi klara det ändå eller var det bara naivt att ens tänka så. Till slut började jag låtsas som att inte problemet fanns, gömde det långt bak i tankarna och hoppades att det skulle stanna där.
Sommaren är på väg och likaså semestrarna och såklart blir personalbristen extra tydlig. Det går inte längre, det finns ingen personal. Det blir nytt möte och den här gången är det bestämt, det finns ett planerat datum för hopslagning och det finns inga andra lösningar på problemet. Alla mardrömsminnen börjar dyka upp och paniken tränga sig fram. Jag var nära till tårar, skulle det verkligen bli samma sak igen!? Fick flera gånger höra att det är en annan planering nu och det kommer inte bli samma kaos som det var sist, men jag var väldigt tveksam. Visst att det finns andra förutsättningar nu, vi hinner planera och vet vilka misstag som gjordes förra gången. Absolut, en del saker kommer säkert bli bättre men verkligheten är ju densamma. Platserna blir färre, men patienterna kvarstår. Rummen är nya och fräscha, men det finns inte nog med utrymme. Det finns en planering och fördelning på papper, men går det att utföra i verkligheten. Åter igen får jag höra massor av lovord, men jag vill inte tro på det, jag kan inte tro på det. Jag var där förra gången, jag vet hur verkligheten såg ut och det kommer inte fungera så som det ser ut på pappret. Jag tror inte på när det sägs att vi inte ska behöva byta mellan grupperna och ha patienter som vi inte är vana vid. Jag ser inte att det är annorlunda nu mot förra gången.
Flyttdagen kom igen och visst, det fanns många saker som blev bättre den här gången, men idag så står vi där och börjar må lika dåligt igen. Det finns inte plats för patienterna, de får ligga i korridoren, de måste skrivas ut innan de knappt har hunnit skrivas in, de måste flyttas mellan olika salar, de måste byta sjukhus osv. Antalet platser har minskat för att lösa personalproblemet, men ändå står jag här idag och har mer arbete att göra med mina åtta sängplatser än vad jag hade när det var tio. Det tar mer tid för mig att planera för var patienterna ska ligga när det inte finns sängplatser, det tar mer tid för mig att plötsligt börja skicka iväg patienter till andra sjukhus för att det kommer in fler som behöver plats, det tar mer tid för mig att rätta mina fel som blir då jag inte hunnit eller glömt bort att göra saker. En dag kanske jag står där och har gjort något som inte längre går att rätta till...
Därför vill inte jag längre kämpa för vår avdelning, jag ser inte längre vad jag vinner på att må så dåligt på mitt arbete, det ska bara inte vara så. Så nu står jag här idag och känner mig faktiskt lättad att jag äntligen har bestämt mig, jag slutar. Jag tänker inte ställa upp den här sommaren! Det känns väldigt tråkigt att inte längre jobba på den avdelning som jag har trivts så bra på, all personal som jag älskar att jobba tillsammans med. Så mycket som jag har lärt mig och utvecklats under de år jag fått jobba på rehab, är otroligt tacksam men nu är det dags att gå vidare i arbetslivet. När jag tog beslutet att säga upp mig hade jag ingen exakt plan om vad jag ska göra i stället, men har nu bestämt mig för att prova på det jag velat göra redan som nyfärdig sjuksköterska. Jag kommer nu att prova jobbet som sjuksköterska på ett äldreboende. Helt nytt, spännande och läskigt, men känns ändå rätt. Har fått höra att det inte är något bättre på kommunen och att jag borde ha valt något annat i stället. För att inte tala om alla frågor om lönen, kanske har en del missat anledningen till varför jag byter jobb. Jag är inte ute efter att hitta jobbet med bästa lönen, även om det såklart har betydelse. Jag byter inte jobb för att jag tror att det är bättre någon annanstans, att det skulle finns mer personal osv. Jag byter jobb för att jag inte längre orkar och vill vara på en avdelning. Jag är fortfarande ung och jag har inte hunnit prova på allting ännu. Jag vill själv prova för att kunna säga om det är rätt för mig eller inte. Alla är vi olika och vi passar att jobba med olika saker. Ok, det är inte säkert att jag kommer trivas på min nya arbetsplats men då har jag själv fått prova. Då får jag göra valet om jag överhuvudtaget ska fortsätta inom det här yrket eller inte. Självklart har jag fått mycket lyckönskningar och jag tror absolut att de flesta förstår varför jag byter jobb och varför jag gör det just nu. Jag är väldigt tacksam för det!
Kort och gott, jag är glad över mitt beslut men tycker det är väldigt tråkigt att det ska behöva bli så här. Att se all personal kämpa sig fram på jobbet, när stressen börjar synas allt mer då avdelningarna bara blir mindre och mindre men jobbet bara blir mer och mer. Jag vill tro att det kommer bli bättre och att det faktiskt finns en lösning, även om vi inte ser det idag. Vill säga till alla som kämpar inom vården, det är tur att ni finns och ni är hjältar allihopa. Tillsammans är vi starka!
För er som vill veta hur allt det här började kan läsa mitt tidigare inlägg När personalen blir objekt. Jag hade börjat komma tillbaka till att trivas med mitt jobb trots en hög belastning och brist på personal. Men mardrömmen började smyga sig tillbaka igen, det började pratas om en ny hopslagning av våra avdelningar, det fanns helt enkelt inte personal som kan lösa alla tomma rader på schemat. Pratet blev till informationsmöten och oron började krypa fram igen, kanske behövde jag börja tänka ut en reservplan, för skulle jag verkligen orka en gång till? Att en tredje gång slängas in i något som jag inte klarar av att hantera. Jag började fundera på vad jag egentligen vill, skulle jag börja plugga igen, byta jobb eller varför inte helt och hållet byta yrke. Dagarna gick och blev till veckor som blev till månader, men det blev ingen hopslagning. Kanske började hoppet sakta komma tillbaka, kanske skulle vi klara det ändå eller var det bara naivt att ens tänka så. Till slut började jag låtsas som att inte problemet fanns, gömde det långt bak i tankarna och hoppades att det skulle stanna där.
Sommaren är på väg och likaså semestrarna och såklart blir personalbristen extra tydlig. Det går inte längre, det finns ingen personal. Det blir nytt möte och den här gången är det bestämt, det finns ett planerat datum för hopslagning och det finns inga andra lösningar på problemet. Alla mardrömsminnen börjar dyka upp och paniken tränga sig fram. Jag var nära till tårar, skulle det verkligen bli samma sak igen!? Fick flera gånger höra att det är en annan planering nu och det kommer inte bli samma kaos som det var sist, men jag var väldigt tveksam. Visst att det finns andra förutsättningar nu, vi hinner planera och vet vilka misstag som gjordes förra gången. Absolut, en del saker kommer säkert bli bättre men verkligheten är ju densamma. Platserna blir färre, men patienterna kvarstår. Rummen är nya och fräscha, men det finns inte nog med utrymme. Det finns en planering och fördelning på papper, men går det att utföra i verkligheten. Åter igen får jag höra massor av lovord, men jag vill inte tro på det, jag kan inte tro på det. Jag var där förra gången, jag vet hur verkligheten såg ut och det kommer inte fungera så som det ser ut på pappret. Jag tror inte på när det sägs att vi inte ska behöva byta mellan grupperna och ha patienter som vi inte är vana vid. Jag ser inte att det är annorlunda nu mot förra gången.
Flyttdagen kom igen och visst, det fanns många saker som blev bättre den här gången, men idag så står vi där och börjar må lika dåligt igen. Det finns inte plats för patienterna, de får ligga i korridoren, de måste skrivas ut innan de knappt har hunnit skrivas in, de måste flyttas mellan olika salar, de måste byta sjukhus osv. Antalet platser har minskat för att lösa personalproblemet, men ändå står jag här idag och har mer arbete att göra med mina åtta sängplatser än vad jag hade när det var tio. Det tar mer tid för mig att planera för var patienterna ska ligga när det inte finns sängplatser, det tar mer tid för mig att plötsligt börja skicka iväg patienter till andra sjukhus för att det kommer in fler som behöver plats, det tar mer tid för mig att rätta mina fel som blir då jag inte hunnit eller glömt bort att göra saker. En dag kanske jag står där och har gjort något som inte längre går att rätta till...
Därför vill inte jag längre kämpa för vår avdelning, jag ser inte längre vad jag vinner på att må så dåligt på mitt arbete, det ska bara inte vara så. Så nu står jag här idag och känner mig faktiskt lättad att jag äntligen har bestämt mig, jag slutar. Jag tänker inte ställa upp den här sommaren! Det känns väldigt tråkigt att inte längre jobba på den avdelning som jag har trivts så bra på, all personal som jag älskar att jobba tillsammans med. Så mycket som jag har lärt mig och utvecklats under de år jag fått jobba på rehab, är otroligt tacksam men nu är det dags att gå vidare i arbetslivet. När jag tog beslutet att säga upp mig hade jag ingen exakt plan om vad jag ska göra i stället, men har nu bestämt mig för att prova på det jag velat göra redan som nyfärdig sjuksköterska. Jag kommer nu att prova jobbet som sjuksköterska på ett äldreboende. Helt nytt, spännande och läskigt, men känns ändå rätt. Har fått höra att det inte är något bättre på kommunen och att jag borde ha valt något annat i stället. För att inte tala om alla frågor om lönen, kanske har en del missat anledningen till varför jag byter jobb. Jag är inte ute efter att hitta jobbet med bästa lönen, även om det såklart har betydelse. Jag byter inte jobb för att jag tror att det är bättre någon annanstans, att det skulle finns mer personal osv. Jag byter jobb för att jag inte längre orkar och vill vara på en avdelning. Jag är fortfarande ung och jag har inte hunnit prova på allting ännu. Jag vill själv prova för att kunna säga om det är rätt för mig eller inte. Alla är vi olika och vi passar att jobba med olika saker. Ok, det är inte säkert att jag kommer trivas på min nya arbetsplats men då har jag själv fått prova. Då får jag göra valet om jag överhuvudtaget ska fortsätta inom det här yrket eller inte. Självklart har jag fått mycket lyckönskningar och jag tror absolut att de flesta förstår varför jag byter jobb och varför jag gör det just nu. Jag är väldigt tacksam för det!
Kort och gott, jag är glad över mitt beslut men tycker det är väldigt tråkigt att det ska behöva bli så här. Att se all personal kämpa sig fram på jobbet, när stressen börjar synas allt mer då avdelningarna bara blir mindre och mindre men jobbet bara blir mer och mer. Jag vill tro att det kommer bli bättre och att det faktiskt finns en lösning, även om vi inte ser det idag. Vill säga till alla som kämpar inom vården, det är tur att ni finns och ni är hjältar allihopa. Tillsammans är vi starka!
Kommentarer
Skicka en kommentar