När personalen blir objekt
På frågan hur det är att jobba inom vården känner jag ofta att det tar alldeles för lång tid att ge ett helt ärligt svar, så därför blir oftast svaret något i stil med "Jo det är roligt och lärorikt, man gör något bra när man kan hjälpa andra människor". Mitt egentliga svar tänkte jag ta upp här och nu, det här är min upplevelse av de senaste åren inom vården. Jag tycker absolut om mitt jobb och jag är glad att jag har valt just yrket sjuksköterska, men just nu innebär det även en klump i magen.
En enda stor katastrof
För snart två år sedan fick personalen på avdelningarna veta att någon åtgärd måste göras för att personalfrågan ska kunna lösas, det fattas för mycket personal. På ett möte sitter vi ner tillsammans och får två förslag presenterade för oss av våra chefer, det var tydligt vilket förslag cheferna själva ansåg vara det bästa. Såklart ska personalen på avdelningarna själva få vara med och bestämma hur vi ska lösa det här. "Ta in de båda förslagen och kom sedan med synpunkter" sa dem. Inte mer än två dagar senare var det bestämt hur det skulle bli, det skulle bli en hopslagning av avdelningarna enligt det förslag cheferna framfört som bäst. Vem utav personalen hade hunnit gå igenom förslagen eller hunnit komma med synpunkter, vilka hade varit delaktiga i beslutet? Ingen inom min personalgrupp i alla fall. Så kom datumet, på måndag ska ni flytta ihop med den andra avdelningen. Bara några dagar senare. Hur skulle allt gå till, vem skulle ordna med flytten, hur skulle bemanningen se ut, vilka salar skulle vi använda, skulle vi fortsätta vara avdelningar som rehab och medicin eller skulle vi jobba tillsammans allihop? Frågorna växte på hög, men var fanns svaren!?
Så kom dagen, med totalt kaos. Ingenting fanns förberett, inga salar fanns lediga och varför fanns det ingen som kunde styra upp den "planerade" flytten? En otroligt dålig start med andra ord. Något som hade kunnat göras så mycket bättre blev bara en enda stor misslyckat katastrof, men vad fanns att göra. Ingenting...Det var bara att försöka göra det jobb som ansågs vara min skyldighet. Jag måste ta hand om patienterna.
När tårarna inte längre går att dölja
Hopslagningen innebar stora förändringar både för personal och patienter. Som personal fick du vara beredd på att hoppa mellan avdelningarna. Trots att vi fått höra att det inte skulle bli så, att det i så fall skulle handla om enstaka skift. De enstaka skiften gick upp till veckor, sedan månader. Jag kan säga att jag under vissa veckor inte alls fick jobba på min "egna" avdelning, jag blev om och om igen placerad på medicin. Vi fick tillfälle att fråga självaste verksamhetschefen, ska det verkligen vara så, att man kan bli inkastad på en annan avdelningen utan någon som helst introduktion eller bredvidgång. Svaret blev kort och gott "Ja, det kan man". Vi har tydligen ingen rätt att neka det. Det som vi däremot fick medhåll om var att vi inte skulle behöva hoppa in och ta gruppen med de svårt och allvarligt sjuka, så kallade PAVA-patienterna, eftersom det oftast fanns personal som var tänkt att jobba med just dessa (som bla. fått mer introduktion och utbildning). Det lät i alla fall bra tyckte jag. Tills jag och även andra gång på gång fick ha även den gruppen..."Ni får se det som ett utbildningssyfte och få erfarenhet" fick jag höra. Ja absolut, men vilka förutsättningar har jag för att kunna ge mina patienter den vård de behöver? Hur ska jag kunna jobba patientsäkert när jag inte känner mig säker på det jag gör?
Det har varit på bristningsgränsen länge, men till slut går inte längre tårarna att dölja. Jag känner inte längre att jag klarar av det, jag vet inte längre hur jag ska klara av dagen. Jag orkar inte dölja det, jag vill helt enkelt inte längre vara där. Jag vill inte annat än bara gå hem och aldrig mer komma tillbaka. Trots det stannar jag kvar, jag måste ta hand om patienterna och vad blir bättre av att jag går hem. Då kommer det förmodligen bli värre när jag kommer tillbaka. Så jag kämpar mig igenom dagen trots att tårarna inte vill sluta rinna. Jag går in till mina patienter och försöker hjälpa dem så gott jag kan. Jag pratar med en patient som inte har mer än några veckor kvar att leva, som mår så fruktansvärt mycket sämre än mig. Jag försöker komma med svar, men jag hittar inga. Hur kan jag gå där och vara ledsen över något så litet som jobbet, när någon annan har så mycket värre saker att va ledsen över. Känslan var att jag inte räckte till, jag kunde inte finnas där på det sätt jag behöver. Jag kan säga att det aldrig ville sluta rinna tårar den dagen.
Att sedan få läsa i tidningen om att sjukhuset har tvingats dra ned på platser och slå ihop två avdelningar, men det fungerar bra och det har inte varit några problem. Men hallå!? Vilka människor kan säga så, de kan överhuvudtaget inte ha varit in på avdelningen. De kan inte ha frågat någon i personalen om hur det fungerar och hur vi mår, men den lilla detaljen var kanske inte så viktigt. Det kändes som att vi blivit objekt i en teori som fungerade på pappret. Ingen ville se hur det såg ut i verkligheten.
Klumpen i magen
Till slut fick vi i alla fall komma tillbaka till vår egna avdelning, om än med neddragna platser, men vi var i alla fall "hemma". Även om det kändes otroligt skönt att veta att vi var på plats igen och att vi inte skulle behöva flytta runt överallt, så hade allting satt sina spår. Oron och stressen fanns kvar och kom ikapp ännu mer än jag själv först anat. Med lite hjälp av både sjukvården (ibland måste en själv också våga vara patient), kollegor, familj och vänner så blev allting bättre igen och jobbet började på nytt kännas roligare.
Varför tar jag upp allt det här idag? Jag nämnde tidigare den här klumpen i magen, den fanns där under hela den här tiden, men den har även börjat komma tillbaka idag. För hur mycket vi än vill att våran avdelningen ska finnas kvar så ser inte verkligheten ut så, det blir bara mindre och mindre personal och inga lösningar syns till. Därför känner jag en stor oro över hur det kommer bli, kommer vi lyckas behålla vår rehabavdelning och strokeenhet. Den kommer alltid att behövas, men hur ska det fungera när det inte finns tillräckligt med personal som kan hålla den uppe. Jag vet inget svar på den frågan och jag vet inte heller hur morgondagen eller nästa vecka kommer se ut. Kanske är vi där igen, där vi inte ville vara, men vad finns att göra åt det? Fortfarande många frågor men inga svar.
Mitt hopp ligger hos våra studenter, de som ännu kämpar för att komma in i vården, i den värld som jag just har beskrivit som kanske en mer eller mindre mardröm. MEN! Det är våra studenter som kan rädda oss från det här, de är dem som kan fortsätta kämpa sig igenom utbildningen för att sen kunna göra det jobb som vi alla strävar efter. Att ta hand om alla patienter och bedriva den vård som alla behöver och önskar. Jag hoppas att alla som vill och kan får chansen att utbilda sig och får de möjligheter som behövs för att vilja fortsätta. Att alla får en så bra start som möjligt i sitt yrke för att orka och vilja fortsätta jobba. Det ser mörkt ut just nu men ju fler vi blir desto större är chansen att det blir som det var förut, att avdelningarna kan öppna sina platser och alla får jobba med det de tycker är roligt. För vården är ett väldigt roligt och givande yrke och vi behövs!
En enda stor katastrof
För snart två år sedan fick personalen på avdelningarna veta att någon åtgärd måste göras för att personalfrågan ska kunna lösas, det fattas för mycket personal. På ett möte sitter vi ner tillsammans och får två förslag presenterade för oss av våra chefer, det var tydligt vilket förslag cheferna själva ansåg vara det bästa. Såklart ska personalen på avdelningarna själva få vara med och bestämma hur vi ska lösa det här. "Ta in de båda förslagen och kom sedan med synpunkter" sa dem. Inte mer än två dagar senare var det bestämt hur det skulle bli, det skulle bli en hopslagning av avdelningarna enligt det förslag cheferna framfört som bäst. Vem utav personalen hade hunnit gå igenom förslagen eller hunnit komma med synpunkter, vilka hade varit delaktiga i beslutet? Ingen inom min personalgrupp i alla fall. Så kom datumet, på måndag ska ni flytta ihop med den andra avdelningen. Bara några dagar senare. Hur skulle allt gå till, vem skulle ordna med flytten, hur skulle bemanningen se ut, vilka salar skulle vi använda, skulle vi fortsätta vara avdelningar som rehab och medicin eller skulle vi jobba tillsammans allihop? Frågorna växte på hög, men var fanns svaren!?
Så kom dagen, med totalt kaos. Ingenting fanns förberett, inga salar fanns lediga och varför fanns det ingen som kunde styra upp den "planerade" flytten? En otroligt dålig start med andra ord. Något som hade kunnat göras så mycket bättre blev bara en enda stor misslyckat katastrof, men vad fanns att göra. Ingenting...Det var bara att försöka göra det jobb som ansågs vara min skyldighet. Jag måste ta hand om patienterna.
När tårarna inte längre går att dölja
Hopslagningen innebar stora förändringar både för personal och patienter. Som personal fick du vara beredd på att hoppa mellan avdelningarna. Trots att vi fått höra att det inte skulle bli så, att det i så fall skulle handla om enstaka skift. De enstaka skiften gick upp till veckor, sedan månader. Jag kan säga att jag under vissa veckor inte alls fick jobba på min "egna" avdelning, jag blev om och om igen placerad på medicin. Vi fick tillfälle att fråga självaste verksamhetschefen, ska det verkligen vara så, att man kan bli inkastad på en annan avdelningen utan någon som helst introduktion eller bredvidgång. Svaret blev kort och gott "Ja, det kan man". Vi har tydligen ingen rätt att neka det. Det som vi däremot fick medhåll om var att vi inte skulle behöva hoppa in och ta gruppen med de svårt och allvarligt sjuka, så kallade PAVA-patienterna, eftersom det oftast fanns personal som var tänkt att jobba med just dessa (som bla. fått mer introduktion och utbildning). Det lät i alla fall bra tyckte jag. Tills jag och även andra gång på gång fick ha även den gruppen..."Ni får se det som ett utbildningssyfte och få erfarenhet" fick jag höra. Ja absolut, men vilka förutsättningar har jag för att kunna ge mina patienter den vård de behöver? Hur ska jag kunna jobba patientsäkert när jag inte känner mig säker på det jag gör?
Det har varit på bristningsgränsen länge, men till slut går inte längre tårarna att dölja. Jag känner inte längre att jag klarar av det, jag vet inte längre hur jag ska klara av dagen. Jag orkar inte dölja det, jag vill helt enkelt inte längre vara där. Jag vill inte annat än bara gå hem och aldrig mer komma tillbaka. Trots det stannar jag kvar, jag måste ta hand om patienterna och vad blir bättre av att jag går hem. Då kommer det förmodligen bli värre när jag kommer tillbaka. Så jag kämpar mig igenom dagen trots att tårarna inte vill sluta rinna. Jag går in till mina patienter och försöker hjälpa dem så gott jag kan. Jag pratar med en patient som inte har mer än några veckor kvar att leva, som mår så fruktansvärt mycket sämre än mig. Jag försöker komma med svar, men jag hittar inga. Hur kan jag gå där och vara ledsen över något så litet som jobbet, när någon annan har så mycket värre saker att va ledsen över. Känslan var att jag inte räckte till, jag kunde inte finnas där på det sätt jag behöver. Jag kan säga att det aldrig ville sluta rinna tårar den dagen.
Att sedan få läsa i tidningen om att sjukhuset har tvingats dra ned på platser och slå ihop två avdelningar, men det fungerar bra och det har inte varit några problem. Men hallå!? Vilka människor kan säga så, de kan överhuvudtaget inte ha varit in på avdelningen. De kan inte ha frågat någon i personalen om hur det fungerar och hur vi mår, men den lilla detaljen var kanske inte så viktigt. Det kändes som att vi blivit objekt i en teori som fungerade på pappret. Ingen ville se hur det såg ut i verkligheten.
Klumpen i magen
Till slut fick vi i alla fall komma tillbaka till vår egna avdelning, om än med neddragna platser, men vi var i alla fall "hemma". Även om det kändes otroligt skönt att veta att vi var på plats igen och att vi inte skulle behöva flytta runt överallt, så hade allting satt sina spår. Oron och stressen fanns kvar och kom ikapp ännu mer än jag själv först anat. Med lite hjälp av både sjukvården (ibland måste en själv också våga vara patient), kollegor, familj och vänner så blev allting bättre igen och jobbet började på nytt kännas roligare.
Varför tar jag upp allt det här idag? Jag nämnde tidigare den här klumpen i magen, den fanns där under hela den här tiden, men den har även börjat komma tillbaka idag. För hur mycket vi än vill att våran avdelningen ska finnas kvar så ser inte verkligheten ut så, det blir bara mindre och mindre personal och inga lösningar syns till. Därför känner jag en stor oro över hur det kommer bli, kommer vi lyckas behålla vår rehabavdelning och strokeenhet. Den kommer alltid att behövas, men hur ska det fungera när det inte finns tillräckligt med personal som kan hålla den uppe. Jag vet inget svar på den frågan och jag vet inte heller hur morgondagen eller nästa vecka kommer se ut. Kanske är vi där igen, där vi inte ville vara, men vad finns att göra åt det? Fortfarande många frågor men inga svar.
Mitt hopp ligger hos våra studenter, de som ännu kämpar för att komma in i vården, i den värld som jag just har beskrivit som kanske en mer eller mindre mardröm. MEN! Det är våra studenter som kan rädda oss från det här, de är dem som kan fortsätta kämpa sig igenom utbildningen för att sen kunna göra det jobb som vi alla strävar efter. Att ta hand om alla patienter och bedriva den vård som alla behöver och önskar. Jag hoppas att alla som vill och kan får chansen att utbilda sig och får de möjligheter som behövs för att vilja fortsätta. Att alla får en så bra start som möjligt i sitt yrke för att orka och vilja fortsätta jobba. Det ser mörkt ut just nu men ju fler vi blir desto större är chansen att det blir som det var förut, att avdelningarna kan öppna sina platser och alla får jobba med det de tycker är roligt. För vården är ett väldigt roligt och givande yrke och vi behövs!
Kommentarer
Skicka en kommentar