Jag tänker inte ställa upp den här sommaren
Så kom plötsligt dagen som jag inte hoppats skulle komma. Dagen då jag skulle välja att säga upp mig från rehab, då det inte längre kändes värt att kämpa för att behålla vår strokeenhet. Det hade varit på gång länge men jag ville egentligen inte ge upp och tro att det inte längre skulle gå. Hoppet var att vi skulle få ihop det, att det på något mirakulöst sätt skulle komma fram en lösning, om vi bara orkade hålla ut länge nog. Såklart optimistiskt att tänka så men det var ett måste för att orka kämpa sig vidare. Alla visste nog innerst inne åt vilket håll det var på väg, ingen personal fanns i sikte och bara fler och fler som försvann. Många som har jobbat hela livet och går i pension, en del väljer en ny väg i livet eller flyttar vidare någon annanstans. Det är så livet är och alltid har varit. För er som vill veta hur allt det här började kan läsa mitt tidigare inlägg När personalen blir objekt . Jag hade börjat komma tillbaka till att trivas med mitt jobb trots en...
